Bättre odds med villa och vovve vid första ögonkastet

Programmet som påstås vara svenskarnas lägereld går just den här säsongen på något av en sparlåga. Nu har sex avsnitt av årets säsong av Gift vid första ögonkastet sänts på SVT. Vid det här laget är det som om deltagarna sett serien så många gånger tidigare att de liksom vet hur man gör: Man hoppas på någon snygg, rolig och smart och står ut tills kamerorna slocknat om så inte är fallet. 

Det sägs ofta att singlarna, som gifter sig med någon de aldrig mött, är modiga. De väljer kärleken trots att den som står mittemot vid altaret kan ha lite för gula tänder, låg kreditvärdighet eller ett sätt att föra sig i möblerade rum som väcker avsmak hos den nya livskamraten. 

Vi får samtidigt förmoda att produktionsbolaget bistår singlarna med mycket. En castingprocess med gratis terapi och experternas fullständiga, smickrande fokus. En bröllopsfest med trerättersmeny, fotograf och en bar tillräckligt öppen för att maximera chanserna för bra, frisläppt tv. En lika betald om än lågbudgeterad bröllopsresa innanför Sveriges gränser. 

Men förmodligen också, kanske framför allt, hjälp att upprätta vattentäta äktenskapsförord som försäkrar att ingen äntrar experimentet med några betydande risker för handen. På så sätt har de “modiga” singlarna knappt något att förlora på att ställa upp på programmets premisser. 

Faktum är att tidigare deltagare i Gift vid första ögonkastet ofta utmålar en medverkan i programmet som en win-win. Blir du lyckligt gift? Win! Blir du inte det, men får tillfälle att utvecklas och bli en-bättre-version-av-dig-själv? Win!

Till och med de deltagare som valt att låta äktenskapet utgöra grund för sitt förhållande verkar alltså förneka att äktenskapet i sig har någon särskild tyngd. Att skilja sig efter programmet innebär en sorg över det som kunde ha blivit, likt alla avslutade relationer. Men själva skilsmässan är ingen omständlig process.
Egentligen, för att få äktenskapen att hålla borde programmet snarare heta “Bostadsrättsägare vid första ögonkastet". Om man nu vill ge paren en verklighetstrogen morot, det vill säga. Mer än fyra av tio kvinnor funderar över om de ens har råd att skilja sig och fortsätta leva ett gott liv.

När ekonomin utgör ett hinder för ett nödvändigt uppbrott behöver samhället finnas där med sina skyddsnät. Annars finns det kanske rentav en relationsvårdande poäng med att ett världsligt kitt gör makarna mer villiga att kämpa för att bevara det Gud fogat samman? 

Eller, ett annat förslag; min personliga favorit nu när jag tar mig friheter att pitcha idéer till SVT, “Hundföräldrar vid första ögonkastet". Ge mig en valp att ta hand om, och en make att stå ut med och jag lovar att jag kommer att visa ett hustruligt tålamod utan dess like. 

Jag både skämtar och menar allvar med mina förslag. Självklart ska inte programmet utnyttja vare sig människor eller djur. Men både en älskad bostad och hund hade förbättrat chanserna till kärlek. 

Äktenskapet som institution finns nämligen inte främst till för att ge människor ett tillfälle att fira och legitimera sin kärlek. Att gifta sig är att lova varandra att skapa en tillvaro som är värd att värna om och kämpa för. Ett sådant liv hinner man inte skapa på fyra veckor, som är den tid paren i SVT:s dokusåpa har på sig att bestämma om de ska fortsätta vara gifta eller inte. 

Kyrkan famlar ofta när den får konkreta frågor om meningen med att vara gift. Präster är bra på att hylla romantiken och servera stämningsfulla vigseltal om de blivande makarnas favoritegenskaper hos varandra. Sämre på att använda vigselsamtalet som en stund av andlig vägledning inför ett av livets största beslut.

Men alla som gifter sig borde få samtala om vad det innebär att våga välja att bygga ett gemensamt liv med någon som – oavsett de  praktiska, ekonomiska och juridiska arrangemang som omger äktenskapet – också kan gå förlorad.

Nyckeln till att förstå äktenskapet är förmodligen insikten om att det är väl värt riskerna. Och att det just därför är modigt att våga ge sig hän. 

Fanny Willman, ledarskribent